Idag är det alltså 5 dagar kvar. Fem ynka små fjutt dagar kvar tills jag står på Arlanda med min packning och lämnar Sverige för dom närmsta veckorna. Jag vill säga att jag är exalterad, nyfiken och överlycklig. Och det är jag också. Men just nu känner jag mest rädsla och nervositet. Det är så mycket som är ovisst. Så mycket som jag är omedveten om. Jag är rädd att det inte ska vara som jag tänkt. Eller jag vet inte vad jag har tänkt. Jag är rädd att jag inte kommer trivas. Att dom inte ska gilla mig. Att jag har tagit mig vatten över huvudet. Det är så mycket som snurrar runt nu. Jag är rädd för att tänka. Men jag vill tro att jag klarar det. Att jag tar utmaningen, genomför den och kommer hem gladare, lyckligare, starkare och modigare än någonsin. Det spelar liksom ingen roll hur det blir. För jag tog tag i min dröm och omvandlade den till verklighet. Det är okej om det går käpprätt åt helvete. Om det inte är som jag tänkt. Det är ju charmen i det hela, att uppleva ett annat land och en annan kultur förvånas, överväldigas och inspireras. Jag tror och (hemlighetsfullt hoppas) att jag kommer älska Afrika. Jag har alltid älskat afrika. Människorna verkar så jordnära, vänliga och generösa. 

 

Vi avslutar dagens inlägg med slutsatsen om att jag älskar Afrika. Alla redan. Det vågar jag påstå.